Plast är en polymer plus tillsats – plast blir det inte förrän man tillsätter tillsatser så som flamskyddsmedel, UV-stabilisatorer och pigment. Plast är ett organiskt, konstgjort material som kan fördelas i två grupper, termoplaster och härdplaster.
Termoplaster är ett flexibelt ämne som kan smältas ner och formas om, vilket gör det till en bra plast att använda om man vill återanvända eller förändra redan befintliga produkter. Termoplaster är uppbyggda av linjära eller förgrenade polymer. Den sammanhållande kraften mellan dem är svaga sekundära bindningar s.k. van der Waals-bindningar, som släpper vid upphettning och ger molekylerna ökad rörlighet när materialet mjuknar. Inom termoplasterna skiljer man på amorf och delkristallin struktur. Amorf kallas de polymerer som inte kan kristallisera d.v.s. inte kan infogas i en geometrisk regelbunden struktur, vilket innebär transparent material. Exempel på termoplaster är polyeten, polypropen, polykarbonat och polyamid, varav de två första framförallt används i vardagen som skärbrädor och flaskor. Polykarbonat och Polyamid används framförallt i ingenjörsändamål som maskinskydd och kugghjul.
Härdplaster används främst för produkter/applikationer som ska utsättas för höga temperaturer. Plasten är oföränderlig och går inte att smälta när den väl fått sin form. Härdplaster består av sammanbundna polymer i en enda stor molekyl med bindningar i alla riktningar, vilket medför begränsad rörlighet men bra hållbarhet. Exempel på härdplaster är omättad polyester, epoxy, polyimid och silikon. Härdplaster är material med bra elektriska isolationsegenskaper kombinerat med hög temperatur tålighet och höga mekaniska egenskaper.
En specialgrupp med förnätad polymerstruktur är elastomerer (gummimaterial). Här är molekylerna fritt rörliga vid normal rumstemperatur och förnätningen mycket gles, vilket ger hög elasticitet, snabb återfjädring och mycket låg modul. Det finns även termoplastiska elastomerer. En klar särskiljning mellan plaster och elaster är knappast möjlig.
